Ekologi

Av Sveriges ca 3 miljoner grisar är det endast ca 35.000 som hålls i ekologisk produktion. De konventionellt uppfödda grisarna lever ofta hela sina liv 8-10 stycken tillsammans i små boxar med en total yta av 12-15 kvadratmeter och betonggolv med minimalt med strö att ligga på. Om de har tur så finns det fönster på stallarna som släpper in lite solljus. Produktionsanläggningarna rymmer ofta ett stort antal grisar som i en ekonomiskt hårt pressad bransch bara betraktas som små enheter i en fabrik.

Ekologiskt uppfödda grisar hålls utomhus större delen av året där de har möjlighet att röra på sig och leva ett lite mer naturligt liv. I denna produktionsform begränsas antalet djur eftersom problem med parasiter lätt uppstår om man har för många djur på en liten yta och inte kan erbjuda nya och rena beten med jämna mellanrum. Hälsostatusen är mycket bättre i den ekologiska än i den konventionella produktionen då bland annat lunginflammationer är mer sällsynta hos utegrisar medan det är vanligt hos ”fabriksgrisarna”.

Att grisar som går ute kräver mer foder och skötsel än konventionella är en myt som ofta framhävs av belackarna. En gris som går ute behöver under sommarhalvåret inte mer spannmål än någon annan och ofta äter de till och med mindre om de har fri tillgång på gräs och annan växtlighet. Arbetet med utegrisar består till största delen av att ge dem mat och att underhålla stängsel. I konventionell produktion ligger istället arbetstoppen på att göra rent från gödsel i stallarna. Med rätt planering i en ekologisk produktion sprider grisarna själva sin gödsel på åkrarna samtidigt som de hjälper till med stubbearbetning och ogräsbekämpning.

Utegrisarnas tillväxt anses också vara sämre hos de konventionellt uppfödda medan mina egna erfarenheter visar precis tvärt emot. Grisar som trivs och är friska växer också bra. Mångfalden i fodermenyn har dessutom en klart positiv inverkan på köttets kvalitet precis som grisarnas möjlighet att de får röra på sig. Grisar som går ute och äter grönt gräs ger också kött med en större andel omega 3.

För att få marknadsföra kött som ekologiskt måste samtliga led i produktionen (djurhållning, foder och slakt) vara certifierad av ett kontrollorgan. Att vara certifierad innebär årliga avgifter på flera tusen kronor vilket bara medför ett högre pris på slutprodukten. Däremot finns det inga som helst krav på att grisarna ska få gå ute på grönbete (till skillnad från KRAV-märkt). EU-direktiv säger att det räcker om grisarna får gå på en betongplatta under tak så länge det finns en öppen vägg, allt för att möjliggöra storskalig produktion. Detta innebär följaktligen att en stor del av det kött som säljs som ekologiskt kommer från grisar som aldrig har fått gå på bete. Om detta kan man naturligtvis tycka vad man vill och det gör jag. Därför har jag valt att registrera mitt eget varumärke Gustaphssons Glada Grisar.

Vilken gris väljer du?

Gustaphssons Glada Grisar

Livet är gött, världen är stor…